Typ drama av något slag
Man känner sig nertryckt i sig själv, en mening som är ganska svår att förklara för ett otränat öga. Att läsa mellan rader kan vara svårt att förstå, då man inte riktigt själv vet vad som står. Det är en känsla som jag tror aldrig kommer att få en bra beskrivning, man känner sig ensam och egoistisk då man inte kan få andra att förstå. Ibland då lampan tänds tycks man ha kommit på smarta ord som ska kunna förklara smärtan man går runt med var eviga dag, men man blir lika förvånad varje gång då man inser att; känslan smärtan och ensamheten står man själv och trampar med. Ingen vill väl vara ensam, alla vill vi väl ha någon att dela glädje och sorg med, man vill att sina närmsta ska förstå, för på så sätt slipper man förklara sig själv hela tiden. Eller åtminstone göra ett försök till en förklaring. Att saker och ting är komplicerade, ja det är väl en del av livet. Men som det verkar finns det en lista, en lista på saker och ting som bara är helt omöjliga att dela med sig av. Det kanske finns en lista på saker och ting som bara är menade att vara som de är. Jag blir så förbannad på dessa saker. Man låtsas vara glad och nöjd med livet, fast man i själva verket är helt bedrövad och bedövad av smärtan, ensamheten och den förtryckta känslan som så starkt står vid ens sida. Man verkar ju vara så deprimerad både utåt och inåt sett. Men hur fan ska man vara då? Skit kommer som med kölappar som bara står och väntar på sin tur. Vissa tränger sig före och vissa tar sina ärenden två på samma gång. Är det verkligen meningen att man ska orka ta all skit på en gång? Och när tusan ska det bli lite lättare? Man brukar säga att man inte är gjord av stål, men jag börjar funderar om det inte är så trots allt. När tårarna tar slut, börjar man gråta blod. När ilskan försvinner känner man hat. Varför är allt så negativt? Man var i stort sett bekymmerslös då man var liten, sådär kring 5 års ålder. Sen kommer man i tonåren och förbi tonåren och sedan smäller allt ner som en atombomb. Som om man står på havets botten och håller på att drunkna och just då man tror sig ta sitt sista andetag, stiger man sakta upp till ytan för att ännu hämta andan. Har man lämnat den svarta skatten på havets botten då? Nej då, den har följt efter en till ytan likt ett plåster på såret. Då man försöker få det att lossna, påminns man om smärtan återigen. När ska allt vara över? Blir det någonsin lite enklare och i sådana fall, hur många könummer har jag kvar? När ska skiten bytas ut till rosenblad och när ska man kunna le och skratta bara för att livet känns helt underbart? Man blir som förföljd av all djävulskap att det är svårt att se ljuset i varje tunnel. Man börjar använda ord och uttryck man inte ens förstår bara för att det ska låta bra, bara för att då kanske man får vara i fred. Och varför denna dubbelmoral? Man vill dela med sig och förklara för sina nära vad som står fel, fast samtidigt vill man bara att de ska låta en själv och ens problem stå på sidan av och titta på. Att vi människor av olika slag är komplicerade på samma sätt, är ändå konstigt. När det väl är så, borde det ju inte vara så svårt att förklarar; att så här ser det ut. Så här ser mitt vanskapta liv ut och så här önskar jag att det vore. Önskar, ja juste. Om det bara vore en möjlighet, man kan önska och önska men aldrig slår det in. Det har det väl aldrig gjort? Tja, vad vet jag. Jag är bara ännu en människa på denna jord, som likt många andra lever ett liv fullt av dubbelmoral. Svårt att erkänna? Nä, men svårt att förklara
Kommentarer
Trackback
