Tidigare än ottan
Alldeles riktigt, här har man varit uppstigen sen typ 02:48, då min dygnsrytm är åt helvete! Theka började vandra och då var det bara att gå ut och rasta damen. Pigg som jag blev då, har jag spenderat de senaste timmarna vid datorn. Klockan 11:00 är det dags att jobba, och sen blir det väl att försöka roa mig själv så jag håller mig vaken till åtminstone 22:00. Finns alltid något att göra, och ändå funderar jag på vad?
På lördag blir det Boden, min moster fyller 40 år, så det blir rajtan tajtan. Många stora fester på g. Jag själv fyller år den 13:e feburari, fest då och dagen efter kanske jag ska på möhippa. Den 12:e februari kommer Marisa och Kim till vad de anser, kyliga Luleå, och då ska vi väl försöka hinna med både de ena och de andra. Plus att jag ska jobba. Hektisk månad, fast å andra sidan är det alltid nyttigt att ha något att göra, även fast fester kanske inte anses vara nyttigt för den arma kroppen. Men men, än har man inte nått 60 strecket. Så det är väl bara att köra på då, eller?
Nu ska jag gå och göda min hund, ta en promenad och göra annat innan jobbet kallar.
Uppdatera senare.
Jaa, då har man hunnit med jobb och en långpromenad med Theka. Nu återstår att städa köket och om jag orkar, laga lite mat. Blir att försöka hålla sig borta från den sköna soffan ett par timmar till, så det inte slutar med att John Blund kommer på besök för tidigt. Känner i hela kroppen men framför allt i ögonen att sömnen inte är som den borde vara. Chefen blev något paff då han fick veta att jag var uppstigen tio i tre i natt. Men vad ska man göra? Knäppte några snygga bilder på min snygga flicka då vi var på promenad. Dessa bilder finns på pixbox för den som är intresserad. Som vanligt innehåller alla bilder hennes bakdel, då hon utomhus inte tycks vilja visa hennes framdel. Synd, för hon är ju så satans snygg, eller hur? =)
Jag sa uppdatera och det är nu gjort, så nu ska jag ta och titta vidare lite på nätet innan det blir dags att städa.
Ha det fint.
Aldrig något viktigt
Ja, jag vet, jag har livet framför mig. Något viktigt kan jag hinna göra, men vad? Seriöst, vad anses vara viktigt egentligen? Att jag ställer upp för vänner och familj, att jag gör något bra för mig själv eller för hela världen? Jag vill bli ihågkommen för något stort jag gjort, inte bara för den person jag är. Nu menar jag inte att jag vill gå till historia för att jag kommit på telefonen. Jag vill bli ihågkommen som en gammelmormor som gjorde något viktigt, utan att få "priset".
Men säg mig, vad fan är viktigt? Vad kan man göra för att ätten ska komma ihåg en som något annat än bara en själv?
Noll kontroll
Det är jobbigt då något bra förändras till något sämre, då något som är så jätte bra egentligen. Plötsligt får en att fundera; kommer det någonsin gå tillbaka till det de en gång var. Lycka?
Riktiga vänner?
För mig är en riktig vän en som aldrig sviker, en som stannar i vått och tortt. En som älskar dig för den du är och inte för någon de i sin fantasi har lagt upp. Ingen är perfekt och alla gör sina misstag. Men det finns vissa stunder där ett misstag inte direkt passar in. Ett misstag som sedan övergår till förlorad vänskap. Åh nej, då pratar jag inte om att det skett ett bråk sins emellan eller att bokad tid blivit ändrad och sen aldrig blivit av. Nej, jag pratar om tillfällen då livet känns meningslöst. Då man förlorat något så värdefullt att hjärtat förevigt kommer att blöda. Något som är oersättligt och något man skulle kunna dö för. Då ens "vänner" sviker i sådana stunder, börjar man funderar hur riktiga vänner egentligen ska vara. Riktiga vänner försvinner inte under en period, för att sedan försvinna ännu längre bort då smärtan blir större än vad man någonsin kunnat föreställa sig. Jag pratar om stunder då man förlorat sitt barn, och samtidigt sett sina vänner gå in i någon form av dimma, där de står oklara och tankar om de egentligen var så viktiga träder in. För varje dag som går, varje minut och varje sekund stärks dessa tankar och verkligheten hinner snabbt ikapp en. Till den bistra sanningen verkligen visar sig och man inser; att man kanske inte var så viktig ändå! Man gråter för den förlorade dottern och samtidigt rinner tårar för att man känner sig så enormt ensam. Ensam i denna orättvisa värld. Det får en att tappa lusten, det får en att tappa lusten till att ens en gång försöka få tillbaka de som man en gång dyrkade så mycket. Sina riktiga vänner.
Det är först då sanningen blir så tuff som man inser vilka vänner man verkligen kan lita på.
Jag är så besviken på så många som en gång fanns runt omkring mig, men som idag bara är en del av denna märkliga, orättvisa men samtidigt fina värld.
Min ork att bry mig försvann med er. Min ork kom tillbaka med hjälp av mina riktigt betydelsevärda vänner, som fortfarande står och trampar skit med mig. Det är ju ni som får morgondagen att se ljus ut. Ni som verkligen bryr er och
inte är rädda att visa det, som får mig att inse; riktiga vänner finns, det är bara väldigt få av er.
9 januari 2009
Nyår firades först med middag hos min mamma, sen blev det en visit hos min moster och efter det. Fest i Svartöstaden. Från den festen till en annan och sedan hem till oss för att fortsätta. Vi la väl ner ölen där kring halv åtta på morgonen. Jag var faktiskt inte särskilt bakis då jag vaknat, men mot kvällen kom känslan som vi nog alla känner igen; hm, oj kanske drack lite för mycket. Men inget snack med "urban" utan bara en hel dag på soffan. Å sen var det dags för jobb igen.
Denna helg bjuder väl inte på allt för mycket, beror lite på. Är bjuden på girlsnight imorgon, men får se om jag hamnar där. Ska ju upp och jobba dagen efter, och jag lyckas alltid försova mig om jag druckit. Det har endast hänt en gång att jag druckit dagen före dock, men en gång kan vara för mycket. Nåja, nog om det.
Det händer inte särskilt mycket i mitt liv just nu, och jag har väl inte direkt något speciellt att berätta heller.
Tar och lämnar några rader här, då det finns något spännande eller intressant att berätta!
Soo long, suckers!
