Riktiga vänner?
Vad betyder det begreppet egentligen? Hur många förstår vad en riktig vän är?
För mig är en riktig vän en som aldrig sviker, en som stannar i vått och tortt. En som älskar dig för den du är och inte för någon de i sin fantasi har lagt upp. Ingen är perfekt och alla gör sina misstag. Men det finns vissa stunder där ett misstag inte direkt passar in. Ett misstag som sedan övergår till förlorad vänskap. Åh nej, då pratar jag inte om att det skett ett bråk sins emellan eller att bokad tid blivit ändrad och sen aldrig blivit av. Nej, jag pratar om tillfällen då livet känns meningslöst. Då man förlorat något så värdefullt att hjärtat förevigt kommer att blöda. Något som är oersättligt och något man skulle kunna dö för. Då ens "vänner" sviker i sådana stunder, börjar man funderar hur riktiga vänner egentligen ska vara. Riktiga vänner försvinner inte under en period, för att sedan försvinna ännu längre bort då smärtan blir större än vad man någonsin kunnat föreställa sig. Jag pratar om stunder då man förlorat sitt barn, och samtidigt sett sina vänner gå in i någon form av dimma, där de står oklara och tankar om de egentligen var så viktiga träder in. För varje dag som går, varje minut och varje sekund stärks dessa tankar och verkligheten hinner snabbt ikapp en. Till den bistra sanningen verkligen visar sig och man inser; att man kanske inte var så viktig ändå! Man gråter för den förlorade dottern och samtidigt rinner tårar för att man känner sig så enormt ensam. Ensam i denna orättvisa värld. Det får en att tappa lusten, det får en att tappa lusten till att ens en gång försöka få tillbaka de som man en gång dyrkade så mycket. Sina riktiga vänner.
Det är först då sanningen blir så tuff som man inser vilka vänner man verkligen kan lita på.
Jag är så besviken på så många som en gång fanns runt omkring mig, men som idag bara är en del av denna märkliga, orättvisa men samtidigt fina värld.
Min ork att bry mig försvann med er. Min ork kom tillbaka med hjälp av mina riktigt betydelsevärda vänner, som fortfarande står och trampar skit med mig. Det är ju ni som får morgondagen att se ljus ut. Ni som verkligen bryr er och
inte är rädda att visa det, som får mig att inse; riktiga vänner finns, det är bara väldigt få av er.
För mig är en riktig vän en som aldrig sviker, en som stannar i vått och tortt. En som älskar dig för den du är och inte för någon de i sin fantasi har lagt upp. Ingen är perfekt och alla gör sina misstag. Men det finns vissa stunder där ett misstag inte direkt passar in. Ett misstag som sedan övergår till förlorad vänskap. Åh nej, då pratar jag inte om att det skett ett bråk sins emellan eller att bokad tid blivit ändrad och sen aldrig blivit av. Nej, jag pratar om tillfällen då livet känns meningslöst. Då man förlorat något så värdefullt att hjärtat förevigt kommer att blöda. Något som är oersättligt och något man skulle kunna dö för. Då ens "vänner" sviker i sådana stunder, börjar man funderar hur riktiga vänner egentligen ska vara. Riktiga vänner försvinner inte under en period, för att sedan försvinna ännu längre bort då smärtan blir större än vad man någonsin kunnat föreställa sig. Jag pratar om stunder då man förlorat sitt barn, och samtidigt sett sina vänner gå in i någon form av dimma, där de står oklara och tankar om de egentligen var så viktiga träder in. För varje dag som går, varje minut och varje sekund stärks dessa tankar och verkligheten hinner snabbt ikapp en. Till den bistra sanningen verkligen visar sig och man inser; att man kanske inte var så viktig ändå! Man gråter för den förlorade dottern och samtidigt rinner tårar för att man känner sig så enormt ensam. Ensam i denna orättvisa värld. Det får en att tappa lusten, det får en att tappa lusten till att ens en gång försöka få tillbaka de som man en gång dyrkade så mycket. Sina riktiga vänner.
Det är först då sanningen blir så tuff som man inser vilka vänner man verkligen kan lita på.
Jag är så besviken på så många som en gång fanns runt omkring mig, men som idag bara är en del av denna märkliga, orättvisa men samtidigt fina värld.
Min ork att bry mig försvann med er. Min ork kom tillbaka med hjälp av mina riktigt betydelsevärda vänner, som fortfarande står och trampar skit med mig. Det är ju ni som får morgondagen att se ljus ut. Ni som verkligen bryr er och
inte är rädda att visa det, som får mig att inse; riktiga vänner finns, det är bara väldigt få av er.
Kommentarer
Postat av: Madelene
Riktigt bra tankar du har printat ner. Du är speciell du Fia, massa puss och kramar på en av världens mest omtänksammaste personer jag känner!
Postat av: Therese Andersson
Ja du gumman, nog har man funderat många gånger själv. Aldrig slutar man förvånas !
Trackback
