Heartbroken
Vad säger man? Jag har typ inget att säga, är hemskt ledsen för att det blev så här. Det känns så orättvist att inte få sina känslor besvarade. Efter ett år och fem månader, förlorar jag min stora kärlek. Livet känns hopplöst och för en sekund trodde jag att jag skulle drunkna i mina egna tårar. Det har snart gått två dagar, två dagar som känts som en jävla evighet. Åå inte blir det bättre av att jag varje morgon måste gå hem till dig för att vara med min hund. Kan hon inte bara sluta löpa nu så hon kan vara min svans igen? Men tydligen inte, det dröjer väl ca två till tre veckor till. Gaah, jag blir galen! Varför finns det ingen värktablett mot smärta i hjärtat?
Imorgon eller något sånt måste jag ta mig an och ringa soc, med tanke på att jag inte tjänar så jäkla mycket per månad, måste jag ju få hjälp med en lägenhet. Inte kan jag bo hos mamma inte, heelt omöjligt. Det är ju bara en tillfällig lösning tills jag får något eget. Å, eget det låter i mina öron väldigt skrämmande. Jag flyttade hemifrån första gången då jag var sjutton år, men jag har aldrig bott ensam. Aldrig bott ensam. Jag hoppas bara att jag får en lägenhet på typ Mjölkudden eller åtminstone i närheten. Det känns hemskt sjukt att helt plötsligt behöva tänka på att skaffa eget, det känns skrämmande att måste börja om från ruta ett. Men mamma kanske hade rätt; jag kanske behöver få leva mitt eget liv ett tag? Nog för att jag heller hade levt mitt liv med dig. Men håller sig känslorna inte starka nog, ja då går det ju inte. Jag är nog fortfarande i någon form av chocktillstånd. Men jag gjorde framgång igår då Marisa ringde mig andra gången. Då kunde jag faktsikt prata om allt det här utan att fälla en tår. Kanske tårarna tagit slut, eller så laddas det bara upp för en ny omgång.
Aa, jag vet inte. Om cirkus två timmar blir det dags att gå till mamma igen. Jag tror inte jag orkar träffa dig just idag. Det är nog lite väl nyligt för det. Men kanske snart.
På torsdag väntar jobb, förhoppningsvis har jag kommit på ett smart sätt att dölja allt för de kommande gästerna. Och kanske t om för de jag jobbar med. Vem vet.
Ajöss..
Imorgon eller något sånt måste jag ta mig an och ringa soc, med tanke på att jag inte tjänar så jäkla mycket per månad, måste jag ju få hjälp med en lägenhet. Inte kan jag bo hos mamma inte, heelt omöjligt. Det är ju bara en tillfällig lösning tills jag får något eget. Å, eget det låter i mina öron väldigt skrämmande. Jag flyttade hemifrån första gången då jag var sjutton år, men jag har aldrig bott ensam. Aldrig bott ensam. Jag hoppas bara att jag får en lägenhet på typ Mjölkudden eller åtminstone i närheten. Det känns hemskt sjukt att helt plötsligt behöva tänka på att skaffa eget, det känns skrämmande att måste börja om från ruta ett. Men mamma kanske hade rätt; jag kanske behöver få leva mitt eget liv ett tag? Nog för att jag heller hade levt mitt liv med dig. Men håller sig känslorna inte starka nog, ja då går det ju inte. Jag är nog fortfarande i någon form av chocktillstånd. Men jag gjorde framgång igår då Marisa ringde mig andra gången. Då kunde jag faktsikt prata om allt det här utan att fälla en tår. Kanske tårarna tagit slut, eller så laddas det bara upp för en ny omgång.
Aa, jag vet inte. Om cirkus två timmar blir det dags att gå till mamma igen. Jag tror inte jag orkar träffa dig just idag. Det är nog lite väl nyligt för det. Men kanske snart.
På torsdag väntar jobb, förhoppningsvis har jag kommit på ett smart sätt att dölja allt för de kommande gästerna. Och kanske t om för de jag jobbar med. Vem vet.
Ajöss..
Kommentarer
Postat av: Madelene
lilla hjärtat. ta med theka och kom och bo med mig och agnes.
Trackback
