tantfia

Jag känner mig som en riktig krigare, som går genom eld och över glöd för att ta sig ännu ett steg framåt. Som kämpar och gör allt i sin makt för att se morgondagens ljus. Jag känner inspirationen flöda, livet går framåt med ojämna steg.
Varför är jag så rädd?
Det är som att alla i min omgivning genomgår ett form att test, för att kunna komma en bit in på mitt liv. Och för att sedan fortsätta kampen, ja kriget för att att ens kunna kallas för kompis.
Kompis inte vän!

Jag är rätt trött på att alltid slänga en blick över axeln, att alltid behöva tänka mig för.
Att stoppa mina egna ord, då jag anser mig själv sagt för mycket.

Vissa människor är menade för att såra, om det ändå är menat.. så varför inte?
Jag vill släppa oron och låta de som ska sabba för mig, göra det!
Inte tillåta mig själv att stanna upp, utan gå vidare till de som faktiskt betyder något!

Livet är ett helvete och jag känner härskaren, det gör de lite lättare att gå vidare.
Att få loss foten från den torkade cementen och bara fortsätta gå!
Jag vill gå, vilsen och jävlig men gå..
Orientering är inte min starka sida och det är jag glad över, för ibland är det bra att kunna gå utan vidare mål.
I slutändan kommer vi alla finna ett lyckligt slut, hur grå vardagen än ser ut.
Vissa får kämpa hårdare, andra inte. Så är det i vår orättvisa värld.
Framtiden är i ovisshet redan skriven, och blir steg för steg vår historia.

En krigare ger inte upp, inte jag heller!

- Bring it on! I'm ready to take this fight -